Ett slags slut

- Sluta när du är på topp! ropade han innan han hoppade på tåget.

På topp? Sluta? Redan?

Suck.

Men. Egentligen. Jag tänker på de schweiziska alperna. På att det finns så många toppar att gå uppför.

Och nerför.

Och vidare.

Anonyma Arkitekter

Så jag erkänner.

- Hej, jag heter Arkitekt.

- Hej Arkitekt.

- Och jag är aldrig objektiv.

- Berätta mer.

- Allt jag gör utgår ifrån mig själv. Min kultur. Min kropp. Mitt språk. Och mina erfarenheter.

- Det är okej. Ett erkännande är första steget.

- Dessutom är jag bildberoende.

(Applåder)

Externa superkrafter

Jag är på väg ut. Ja, igen. Jag byltar på mig, lager på lager tills jag står otymplig som en treåring. Mössa, vantar, halsduk, dubbla byxor, tredubbla tröjor. Jag är beredd och öppnar dörren.

Efter en stund gör minusgraderna sig påminda ändå, de har grävt sig igenom handskarnas lager och satt sig att tugga på mina fingertoppar. Jag tänker att det här aldrig hade hänt om människorna inte, en gång för längesen, fått för sig att lämna den afrikanska kontinenten. Jag tänker att min kropp, naken, skulle haverera bara i åsynen av snön. Nej, människans kropp är sannerligen förunderlig, mer eller mindre oduglig på det mesta i jämförelse med naturens elitorganismer men ändå enastående. Vi har en hjärna som skulle få guldfiskar att bli gröna av avund (det vill säga om deras hjärna hade haft kapacitet för denna avundsjuka). Så skapar vi våra egna externa superkrafter som får oss att flyga, kasta eld och förflytta berg. Eller bara hålla värmen.

Om än lite otympligt.

Åtminstone ett litet tag.

Den senaste genvägen

En väns favoritvägar är de landsvägar där gräset växer fritt och vilt i mitten, sådana vägar där bilars tunga hjul pressat jorden tät och sval mot fötterna.

Det finns så många olika slags vägar att ta mellan ett här och ett där. Det finns smala vägar, breda vägar, soliga vägar, och skuggiga, det finns vägar som tycks leda till en punkt B men som visar sig leda en runt i cirklar. Vissa vägar slingrar sig medan andra är nästintill fågelvägar. Det finns genvägar. Och senvägar. Ofta är den genaste vägen tydlig och klar – här är jag, rak och effektiv, hela vägen fram, det är mig du ska gå. Strålande.

En promenad

Jag tar en promenad, det finns en plats jag velat se så jag letar fram kartan och krånglar mig fram till rätt adress, tittar upp och ner och åt sidorna. Är det så här det ser ut? Jaha, snön har försvunnit och solen skiner. Men det är inget som känns. Jag blir rätt snabbt nöjd med min lilla utforskning och bestämmer mig för att testa mig fram på en annan gata. Men då händer det.

Internetuppkopplingen bryts och jag kastas tillbaka in i mitt sovrum.

 

 

Änglar

Snön är här. Den ligger lätt och luftig mot marken, fotstegen går kors och tvärs, ingen kan gömma sig, alla har lämnat spår efter sig i snön. Det är en glädje att slänga sig mot marken, vifta med armar och ben. Sedan bara ligga stilla ett tag. Den här graffitin kan ingen åtala mig för.

Snön fortsätter segla ner, och jag tänker att det går så mycket bättre att göra änglar i snön än i grus. Jag har testat, grusänglar är knepiga, de vill sig inte riktigt. Dessutom finns de inte med i Svenska Akademins Ordlista.

Så då finns de väl inte.