Jag är på väg ut. Ja, igen. Jag
byltar på mig, lager på lager tills jag står otymplig som en treåring. Mössa,
vantar, halsduk, dubbla byxor, tredubbla tröjor. Jag är beredd och öppnar
dörren.
Efter en stund gör minusgraderna sig
påminda ändå, de har grävt sig igenom handskarnas lager och satt sig att tugga
på mina fingertoppar. Jag tänker att det här aldrig hade hänt om människorna
inte, en gång för längesen, fått för sig att lämna den afrikanska kontinenten.
Jag tänker att min kropp, naken, skulle haverera bara i åsynen av snön. Nej,
människans kropp är sannerligen förunderlig, mer eller mindre oduglig på det
mesta i jämförelse med naturens elitorganismer men ändå enastående. Vi har en
hjärna som skulle få guldfiskar att bli gröna av avund (det vill säga om deras
hjärna hade haft kapacitet för denna avundsjuka). Så skapar vi våra egna
externa superkrafter som får oss att flyga, kasta eld och förflytta berg. Eller
bara hålla värmen.
Om än lite otympligt.
Åtminstone ett litet tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar