Utrotning pågår

I sin bok Wanderlust skriver Rebecca Solnit att gåendet är på utdöende, snart endast ett minne blott. Undanträngd av jakten på tid, av teknikens framfart och det växande avståndet mellan våra kroppar och vår tillvaro har gåendet snart förpassats till sälla jaktmarker där det får gå runt bland dinosaurier, dronter och högar av tjock-TV.

Gåendet har ändå kämpat på ett bra tag, vissa påstår att vårt släkte strosat runt på två ben i närmare sju miljoner år (!) och det tycks ju ha fungerat rätt bra fram till nu. Så varför förkasta något som haft så många år på sig att utvecklas och förfinas? Dessutom är det något i gåendet som lik en katalysator sätter igång tankar och idéer, petar fram dem ur medvetenhetens mörka vrår och snårskogar. Tar vi död på gåendet, så dödas även detta.  

Ett recept mot ovanstående hot finner du här.

Fram-och-tillbakande

Jag läser att det är farligt för hälsan att pendla. Jag smakar på ordet. Pendla. Jag tänker på lekplatsens gungor och på hur jag och E gungade tvilling. Känslan av frihet, hur kroppens rörelseenergi och rytmer genererades vidare in i gungan och höjde oss över världen. Självklart är det inte gungor som avses i artikeln, utan jobbpendlandet. Att det leder till stress och fråntar oss tid som vi istället kunde använda till att röra på oss eller umgås med våra vänner och familj.

Det är lite märkligt hur pendlandet mäts i tid, och inte i sträckor, allt snabbare fordon har distanserat oss från de egentliga sträckorna, hastigheterna har skurit av kontakten mellan våra kroppar och omvärlden. Två timmars pendlande avser här en betydligt längre väg än den mil fötterna klarar av på samma tid. Jag tänker att det inte är själva fram-och-tillbakandet i pendlandet som är av ondo, utan hur vi utför detta fram-och-tillbakande. Tänk om vi kunde promenera till arbetet på en timme, då skulle vi ju inte behöva tänka på att avvara tid för träning, och om vi har tur kunde vi hitta någon att umgås med längs vägen!

Att världen ser ut som den gör idag behöver ju inte betyda att den behöver se likadan ut imorgon. Men nog kan det vara en bra början att inte glömma våra kroppar och de förmågor de ändå har när vi planerar (och fantiserar) för framtiden.

Att vara - ett träd

att se en Människa

dansa

det fortplantar sig

in i den egna kroppen

en Människa

liksom jag

att se ett Träd

dansa vaja böja sig för vinden

det fortplantar sig

i den egna kroppen

ett Träd

liksom jag

5 km/h-arkitektur

De hade fel

Oavsett om det är Goethe eller filosofen Friedrich Schiller som står bakom uttrycket att ”Arkitektur är frusen musik” måste jag protestera mot dess innehåll. De kunde inte ha mer fel! Arkitektur är allt annat än frusen, arkitektur är en ständig rörelse av kroppar i möte med omvärlden.

Men vi kan använda musiken som en god jämförelse. Alla som tränat på gym eller bara pluggat in hörlurarna under springturen vet vilken kraft musiken har. Den här makten hör samman med människan som musikalisk och rytmisk varelse. Våra kroppar lyssnar efter rytmer, vi har en förmåga att ta till oss takter och toner och införliva dem i våra muskler, vi kan enkelt falla i samma takt som den vi går bredvid. Den snabba musiken snabbar på andningen, den långsamma, harmoniska sänker vår puls, experimentmusiken kan få oss att fundera, eller ger oss huvudvärk.

Arkitekturen kan sägas fungera på samma sätt, vissa platser får oss att gå snabbare, vissa får oss att vilja stanna till, vissa platser vill få oss att skrika i eufori. Och ibland är platsen en klassisk konsert där du tyvärr hamnat bredvid en galning.

Med tics.

Den var vit

 

 

 

 

 

 

 

 

-          Vad ska du fota?

-          Jag ska fota väggen.

-          Men varför då?

-          Jag tycker den är vacker. (Den lockade mig. Den såg så mjuk ut och jag ville röra.)

 

En stunds tystnad.

 

-          Den är vit.

 

(Ja, det var den. 5-åringen hade rätt, och jag, jag hade fel, väggen var inte len, inte mjuk. Den rev.)

Bromssträcka Noll

Alla hastigheter innebär bromssträckor, att beräkna bromssträckor är i närheten av att förutse vädret – det är många faktorer som spelar in. Överlag blir bromssträckan längre när hastigheten är högre. Mer minns jag inte. Men jag minns en man som kom cyklandes och plötsligt bromsade in, på en raksträcka utan avfarter, utan något till synes särskilt. Mannen klev av cykeln, fällde ner stödet och tog några steg runt, så böjde han sig fram och luktade på en av de utslagna nyponrosorna. En bra stund. Parallellt med cykelbanan gick Den Stora Vägen, parallellt med mannen hundratals bilister som aldrig skulle stanna bilen för att lukta på en nyponros. Deras kroppars hastighet gjorde dem blinda för nyponrosorna, deras ögon hann aldrig uppfatta varken deras rosa lyster eller deras doft, humlesurret överröstades av bilstereon. Och även om de skulle uppfattat rosorna, vem stannar en bil på Den Stora Vägen för att lukta på blommor?

Men även att bromsa in en cykel vacklar på gränsen till vad jag gör. Då föredrar jag gåendet där bromssträckan sträcker sig till ett steg eller två, och där det är så lätt att backa med fötterna, så lätt att vända ett helt varv runt. Gåendet tillåter mig att enkelt kunna reagera på det där inne, på de tillfälliga impulserna. Som när man hittar ett hål och funderar på hur det känns att krypa ner i det.

”A city made for speed is made for success”

Det slog mig att arkitekten Le Corbusier kanske hade läst Michael Endes historia Momo och kampen om tiden. Att han blivit inspirerad av den imaginära Tidsstaden där människorna hastar fram för att spara tid när han själv skissade på sin stad La Ville radieuse (”Den framstående staden”). Men så kommer jag på att Momo gavs ut på franska först 1988, mer än 50 år efter Le Corbusiers idé.

Efter en förkastad teori, en stunds förvirring och en promenad börjar tankarna dock klarna. Jag vill inte anklaga Le Corbusier för något, och jag har inte säkrat några bevis. Men de grå herrarna, de som stjäl tiden från Momos vänner, är till utseendet slående lika Le Corbusier. Liksom Tidsstaden är slående lik La Ville radieuse…

Ur Momo och kampen om tiden, bilden är beskuren



La Ville radieuse



Rubrikens citat är en yttrande från Le Corbusier, hämtat ur boken ”Le Corbusier: The machine and the grand design” av Norma Evenson. Tankarna kring La Ville radieuse publicerades 1935.

Barnboken ”Momo och kampen om tiden” handlar om flickan Momo och hennes kamp mot ett gäng tidstjuvar. Boken är skriven av tysken Michael Ende 1973 och kom ut på svenska 1980.

Risk för eventuell förväxling av de två bilderna kan förekomma.

23 skidoo!

En gång i tiden var lösdriveri ett brott, så det gällde att inte stanna alltför länge eller att gå alltför sakta, på stadens gator. Nej, stadens gator var inte till för nöje och njutning, även om det lätt blir så när vinden blåser och kvinnors kjolar flyger. Tur då att det fanns konstaplar som skingrade dessa flanörer och unga män i deras jakt på en naken ankel, ett blottat ben.

New York. I hörnet där 23rd Street möter Broadway och Fifth Avenue står Flat Iron Building (1902). Och av någon anledning gillar blåsten att slå kullerbyttor just där vilket gav mycket nöje åt det tidiga 1900-talets män (och kanske lika mycket nöje för kvinnorna som skrattande kämpande med sina långa kjolar), platsens popularitet ledde dock till att poliser började patrullera området för att avvisa och skingra folksamlingarna.

Ett recept

Du behöver:

1 stycke kropp (med fördel fri från: smärta, förtryck, begränsande klädesplagg och tunga bördor)

1 stycke plats   (med fördel fri från: gränser, otrygghet, entréavgift och kommers)

1 stycke tid       (med fördel fri från: arbete, åtaganden och klockslag)

 

Så här gör du:

Ta din kropp och ta din tid.                                

Ta plats.

Gå!

Genom

Samma sak, men annorlunda

Dagarna har blivit kortare, efter helgen blir det påtagligt, mörkret. Vardagen kommer med disciplinen, nu gäller arbetstiderna, desamma året om, oavsett väder, oavsett kroppens form. Jag pratar med en vän som börjar stålsätta sig mentalt för december, för det absoluta mörkret, och kylan. Om jag kunde gå i dvala skulle jag göra det får jag höra.

Jag har alltid älskat årstiderna, för deras okynnighet, att de inte går att styra, för variationen. Men vinterns långa nätter och höstens så-in-i-märgen-kalla regn kan få kroppen att slå bakut, vilja kura kvar i sängar, i varma bad, inomhus, skyddad. Huden reagerar så absolut på temperaturen, på vädret, men även om vi lyssnar, så kan vi inte lyda. Åtminstone inte idag.

Vädret regisserar oss, drar oss närmare husfasaderna, in under mesta möjliga skydd. Om det är möjligt går vi inte ens ut. Jag hörde en gång en sydeuropé säga att vi i Sverige inte har samma behov av våra torg och offentliga stadsrum som i sydligare länder, eftersom det är så få månader om året som befolkningen frivilligt vistas utomhus och att vi därför borde lägga ner mer tid och energi på våra privata bostäder.

Jag tror att det är fel, jag tror att det är tvärtom, att det när mörkret och kylan kommer är ännu viktigare att staden bjuder in och bjuder upp. Att vi lever i ett kallare och mörkare land utesluter inte ett levande stadsliv året om, vi behöver bara en annan slags rekvisita.

Det måste finnas en väg

På min väg genom stadens rum går jag emot och förbi människor, men jag möter dem sällan, lyckas inte fånga deras blick i min, deras ögon är undflyende, eller sedan länge någon helt annanstans. Det är lustigt vad jag upptäcker då jag egentligen inte riktigt vet vad det är jag letar efter, som hur mycket saker folk bär på, mina snabba skisser över människor slutar ofta i en enkel siluett – med minst en axelväska men gärna två. Hörlurarna däremot syns sällan i de små teckningarna, sladdarna som syr ihop människornas hörsel med en artificiell och kontrollerad verklighet, in i en cyberrymd eller till en röst långt borta, i det borta där, kanske, det verkliga livet finns.

Då och då ramlar jag ändå över hopp. Barn som glömmer av hur de ska bete sig och börjar klättra på en papperskorg, eller en äldre man som stannar för att luta sig över en nyponros. Är det bara äldre män som har den tiden? Är det bara barn som kan vara så hämningslösa?

Det finns de som tror att vi är på väg mot vår egen undergång, att de slags liv vi valt att leva, med accelererande konsumtion av jordens resurser och ökad individualisering, är en direktbiljett in i en återvändsgränd. Det finns de som säger att en ska passa på att leva gott medan tid finns och inte tänka på konsekvenserna. Det finns de som inte orkar tänka, stänger av tv:n när nyheterna går på.

Jag ser en återvändsgränd framför mig, en med röda tegelfasader och soptunnor som kräks ut sina fuktiga plastpåsar och pizzakartonger. Och jag tänker att det ändå måste finnas en väg, letar in med fingrarna mellan stenarna och tar spjärn med fötterna. Uppåt.

Under

Ovanpå

Inuti

Omkring

Utanpå

Spår av frihet

Alla aktiviteter, alla kroppar, lämnar spår efter sig, en del försvinner snabbt, som de av våta fötter, andra består, liksom huggna i sten, för andra att betrakta. Vi kan rota och undersöka, ta tester och mäta, vi kan sanera och radera, men aldrig göra ogjort, för i vårt sökande efter orsak, efter gärningsmän eller historier, har vi lämnat våra egna spår.

Igår

hon dansade fram

uppe på kanten                           liksom runt fontänen hela vägen

cirklade runt studsade för alla att se

det var innan regnet

(men inte långt ifrån)

jag ville fånga henne

jag ville veta

musiken i hennes öron

 

men det var igår

nu är hon borta

och platsen är en annan

På det fjärde ska det ske

Människor bär på minnen, vi kommer ihåg episoder från vår barndom och hur saker smakade, ibland överdriver vi. Allt detta lagras inom oss, vi samlar in information genom våra olika sinnen och pysslar ihop dem till ett gemensamt intryck. Vissa minnen handlar om bankkoder, namn på romaner eller vilket år slaget vid Poltava stod. Andra minnen plockar vi fram enbart för nöjes skull, kommer du ihåg när vi…?

Så finns det minnen som vi använder utan att veta om dem, våra muskelminnen. Muskelminnena är det som gör att vi kan gå och cykla i ett jämnt flöde, utan att behöva tänka på varje liten rörelse. Det sägs att människans gång är så komplicerad att om vi började tänka på den skulle vi bli så förvirrade att vi inte skulle kunna ta ett steg mer. Det är lite som med humlan som egentligen inte borde kunna flyga. För musiker är muskelminnet oumbärligt, cellisten vet var de ska sätta fingrarna och trombonisten hur långt draget ska förlängas för att få det rätt. Egentligen är nog alla människor dagligen beroende av muskelminnet, vi behöver inte se lysknappen hemma i badrummet för att snabbt hitta den, vi knyter snörena på rutin och vi går i trappor utan att snava.

Just trappor är fascinerande, jag har hört att man efter tre trappsteg kalibrerat kroppen till trappstegets höjd och därefter sätter på autopiloten, behöver inte titta ner på stegen för att kliva uppåt eller nedåt med alldeles lagom kliv, inte för låga och inte för höga. Om det är någonstans dödsstöten ska sättas in, så är det just där.

I det fjärde steget.

Att besitta staden

Det finns så många uttryck som utgår ifrån kroppen och det kroppen gör. Smärta går över, det sitter fint med lunch när man är hungrig och för att vinna tid prioriterar vi bort saker, vi hoppar över dem.

Att besitta staden är att äga den, att kunna använda den efter egna behov, kunna bestämma själv. Jag går upp på en höjd, här ser man långt och ännu längre, de dagar solen skiner. Kyrktornen utmärker sig där de sticker upp som piggar i stadsmassan, några enstaka skyskrapor* tävlar om uppmärksamheten. Men högst upp är jag. Här ser jag ner på allt, på alla. Här sitter jag bra.

Så tänker jag att det kanske egentligen inte är nödvändigt att vara herre på täppan för att besitta staden, att jag här uppe snarare uteslutit mig själv från det som är staden, från gatulivet där allt händer, där alla människor finns.

Det är nog dags att gå ner igen.

*liksom relationen mellan människokroppen och dess omgivning är begreppet skyskrapa relativt sin omgivning, en skyskrapa behöver alltså inte alls vara extremt hög så länge dess omgivning är ännu kortare i rocken!

Se jag var där

I Gamla stan i Stockholm finns en liten pojke, han sitter alltid på samma plats, en liten kropp av metall är han, vilandes med armarna runt knäna uppkrypen på en bänk. Det finns inga självklara vägar till den lilla pojken men ändå finner människor sin väg fram. Kommer jag dit när det är tomt, när det bara är den lilla pojken och jag är vi ändå inte ensamma, det vittnar hans blanka panna om, mynten vid hans sida. Det är en lyckopojke och människor har tillåtits komma nära, lämna sina avtryck, mynten får ligga kvar.

Men långt från Gamla stans gränder besöker jag en annan. Jag får ta nya vägar, jag får fråga mig fram, men till slut hittar jag. Någon har redan varit där, hon har blomster i sin hand. Men det är oktober nu så jag ger henne höstens fallna löv, smeker hennes kind.

Se jag var där.