Jag läser att det är farligt för
hälsan att pendla. Jag smakar på ordet. Pendla. Jag tänker på lekplatsens
gungor och på hur jag och E gungade tvilling. Känslan av frihet, hur kroppens
rörelseenergi och rytmer genererades vidare in i gungan och höjde oss över
världen. Självklart är det inte gungor som avses i artikeln, utan
jobbpendlandet. Att det leder till stress och fråntar oss tid som vi istället
kunde använda till att röra på oss eller umgås med våra vänner och familj.
Det är lite märkligt hur
pendlandet mäts i tid, och inte i sträckor, allt snabbare fordon har
distanserat oss från de egentliga sträckorna, hastigheterna har skurit av
kontakten mellan våra kroppar och omvärlden. Två timmars pendlande avser här en
betydligt längre väg än den mil fötterna klarar av på samma tid. Jag tänker att
det inte är själva fram-och-tillbakandet i pendlandet som är av ondo, utan hur
vi utför detta fram-och-tillbakande. Tänk om vi kunde promenera till arbetet
på en timme, då skulle vi ju inte behöva tänka på att avvara tid för träning, och
om vi har tur kunde vi hitta någon att umgås med längs vägen!
Att världen ser ut som den gör
idag behöver ju inte betyda att den behöver se likadan ut imorgon. Men nog kan
det vara en bra början att inte glömma våra kroppar och de förmågor de ändå har
när vi planerar (och fantiserar) för framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar