Att inte låta bli (att låta)

Vad är väl en gångtunnel? Den kan ju vara fruktansvärt tråkig, och dötrist, och tråkig igen.

Ja.

Och så alldeles, alldeles underbar.

 

På bredden och höjden

Människan har en förkärlek för standardmått, för ideala människor – tänk vad lätt det skulle vara om så var fallet! Arkitekten Le Corbusier ritade sin egen mall - ”Le Modulor”. Men Le Corbusier hade hört att medellängden för män ökat de senaste åren och i oro för att hans byggnader skulle bli för trånga för framtidens människor bestämde han sig för att ge sin modul samma kroppslängd som en brittisk konstapel vars kroppslängd var avsevärt större än den gemene fransmannens. Han var nog rätt nöjd med sin fina framförhållning, snart skulle fransmännen växa ikapp och passa perfekt i den stöpta formen!

En annan som använde sig av standardmått var den svenske arkitekten Hugo Zettervall, men till skillnad från Le Corbusier tycktes han inte känna av förändringens vindar. Då Zettervall ritade Oscar Fredriks kyrka i Göteborg räknade han på antalet kyrkobesökare och behovet av sittplatser (i bänkmeter), ett visst mått för herrarna och ett annat för damerna – ett betydligt bredare, så att alla kjolarna fick plats.

Det får mig att fundera. Det har nog faktiskt blivit lite trängre på bussen.

 

”Le Modulor” utformades 1948 och fick kroppslängden 183 cm. Medellängden för 21-åriga svenska män var år 2004 180 cm. Tornet på Oscar Fredriks kyrka i Göteborg är 60 meter högt.

 

I skuggan av en bild

Jag vill stänga av ljudet när det börjar bli allt för skrämmande, men ljudet från mina egna andetag, hjärtslag, för dessa finns ingen avstängningsknapp. En enkel bild, med mig utanför, inte bara utanför rummet utan även utanför tiden. Det är Tyskland år 1940 och Hitlers rikskansli sträcker sig ännu längs Vossstraße i Berlin. Vägen fram till rikskanslern är lång, samtidigt som den är allt för kort, för kort för att vändas på.

Jag leder mig själv genom en skuggvärld av rum, försöker att återskapa det som inte går att röra vid. Men mina ögon står inte ensamma i sökandet, plötsligt framkallar synen av de släta ytorna ett intensivt bläddrande i kroppens kartotek över minnen och upplevelser, situation efter situation återupplevs så att jag känner marmorn under fingrarna, vet hur mina stegs ekon blir förvirrade fångar som förtvivlat springer mellan väggarna. Jag känner nackhåren resas – jag står utanför bilden, men anar ändå de stumma fönstrens iakttagande, att synas men att själv inte kunna se.  

Ja, jag vill stänga av ljudet, men för det egna kan öronen inte blunda. Istället slår jag ihop boken.

Hitlers rikskansli i Berlin, även kallat ”Nya rikskansliet”, ritades av Albert Speer och upprättades 1938 som en maktsymbol för det nya Tyskland. Den väg som ledde från entrén till Hitlers arbetsrum utformades medvetet för att få besökarna (bland annat utländska diplomater) att känna sig obekväma och osäkra inför mötet med führern. Rikskansliet överlevde visserligen andra världskrigets flyganfall men jämnades senare till marken av den ryska ockupationsmakten. Det som återstår är de foton som återfinns i tyska Bundesarchiv.

Helt uppåt väggarna

Homo ludens

Leken är fri.

Leken är en värld i världen, i här&nuet.

I leken är allt möjligt.

Det finns de som menar att det är leken som tagit oss in i civilisationen, in i det samhälle vi nu lever i. Det är sant.

Leken som alltid tyckts mig så oskyldig.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Begreppet Homo ludens (den lekande människan), myntades av den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872-1945). Enligt Huizinga är leken ett grundläggande element för formandet av den mänskliga kulturen.

Borgmästarsten

Den som (inte) söker

Det var inte meningen, men benen drog uppför backen, knappast en genväg. Och så; en utsikt, en vy, ett objekt för kameran. Men det var något som stod i vägen för kameran, något annat som krävde min uppmärksamhet och lockade med sin närhet – till skillnad mot kyrktornen och skraporna hade jag ju här något inom räckhåll, något att dra händerna över.

I kontakten mellan det rostiga och min hud vibrerar det till i gommen, jag minns plötsligt hur det smakar, ja, det rostiga. Jag pillar loss en brunröd flaga, men jag kan inte minnas när det senast var jag fick för mig att slicka på ett rostigt maskpiskarställ. Det måste varit längesen.

Arkitekturens mockasiner

Pocahontas kunde se saker i världen som John Smith aldrig tänkt på, trots att han rest mellan kontinenterna och sett så många olika platser. Han, som borde upplevt så mycket, sett så vitt skilda situationer och civilisationer saknade ändå något som denna indianprinsessas hela existens kretsade kring - en omedveten men självklar inlevelseförmåga. Inte bara till människor utan även till djur, växter, ja, till och med stenar.

Ett känt indianskt talesätt säger att för att förstå en annan människa behöver du gå i hennes mockasiner. I romanen To Kill a Mockingbird gör Harper Lee en egen tolkning som lyckas krypa ännu närmare, ännu djupare:
 

"You never really know a man until you understand things from his point of view, until you climb into his skin and walk around in it" 

Pocahontas (vars namn betyder ”hon som är lekfull”) levde under 1600-talet och var dotter till en indianhövding av stammen Powahan. Hon hade stort inflytande över sin far och räddade på så sätt den engelske kaptenen John Smiths liv. 1995 skapade Disney en film baserad på Pocahontas möte med John Smith.

“To Kill a Mockingbird” skrevs 1960 av den amerikanska författaren Harper Lee. Romanen handlar om Scout, dotter till en advokat. I berättelsen försvarar fadern, trots omgivningens ogillande, en svart man som åtalats för en våldtäkt på en vit kvinna. Boken utkom på svenska med titeln ”Dödssynden” samma år som originalet och belönades med Pulitzerpriset året därefter.

Ett minne

Jag minns pelarna vid Börshuset. Självklart har jag mätt deras omkrets med min egen famn. Och jag har knackat på deras släta yta, just som vår lärare en gång bad oss göra. Jag minns ljudet och vibrationerna som slussades in genom knogarna i varje slag. Hur den rörelsen, det korta mötet mellan kroppen och det till synes stumma, avslöjade en hemlighet.

En kunskap som stannade kvar, när allt annat föll i glömska.

 

Vänta ett tag

Det har nog aldrig hänt att jag, när jag tagit mig någonstans gående, drabbats av förseningar på grund av signalfel, punktering, bensinstopp, köbildning, driftkomplikation, trasig biljettautomat eller inställt fordon.

Nej, det har nog aldrig hänt.

Och regnet

Ögon i nacken

Människan är ett däggdjur på två ben med fullt fokus på det som är framför henne. Ögon, öron, näsa och mun är alla mer eller mindre riktade framåt - vi har inga ögon i nacken. Däremot har människan en kropp som kan vridas, böjas och sträckas och på så sätt kan vi rikta våra sensoriska ingångar mot alla möjliga håll. Och så har vi ju huden.

Huden täcker hela kroppen, utan fokus på vare sig det som är framför kroppen eller bakom kroppen, den rapporterar både om den bitande vinden mot dina kinder och om den varma strålningen från fasaden du lutar dig mot. Huden har fördelat ut sina kluster av känslighet - några är samlade ute i fingertopparna, andra nere i fotsulorna och en tredje grupp har lagt sig skavfötters med håren uppe i nacken. Huden är våra ögon i nacken.

Distansstudier

Syn, hörsel, känsel, smak, lukt. Fem sinnen.

Om vi väljer att förklara det enkelt.

Syn och hörsel kan uppfatta saker på avstånd. Vi kan uppfatta en människa som befinner sig 100 meter ifrån oss och höra flygplansmotorer på ännu längre avstånd. Känsel, smak, lukt uppfattar det som är nära, det som är i direkt kontakt med kroppen.

Om vi väljer att förklara det enkelt.

Men, egentligen. Solens strålar har sin källa i en stjärna som ligger i genomsnitt 149 600 000 km från jorden (för ett tidsfixerat släkte som dagens människa motsvarar det 8 minuters färdväg i ljusets hastighet eller 3 415 års vandrande i 5 km/tim utan paus) och nog känner väl huden, känseln, av dessa strålar ändå? Och visst känner huden av temperaturförändringarna och de kyliga vindarna med ursprung i Västerhavet eller i det ryska inlandet? Liksom vibrationerna av trafiken på andra sidan bullerplanket?

(Aj då.)

Om du måste välja

Om du var tvungen att välja mellan att vara blind och att vara döv – vad skulle ditt svar bli? Hur länge skulle du behöva fundera?

Kanske har du redan ställt dig frågan flera gånger, kanske har ditt svar skiftat. Att leka med tanken om en förlorad syn eller en förlorad hörsel är ett sätt att undersöka och fantisera över den egna existensen – vad vore tillvaron utan ljuden och musiken, vad vore tillvaron utan färgerna och de lekande solkatterna?

Fråga mig, och jag ska kasta en tärning, jämnt antal prickar berövar mig mina ögon, udda antal, mina öron. Sen ska jag gå vidare, kanske med trevande händer. Hur som, så kommer jag att veta att varken synen eller hörsel kan berätta för mig att:

- Se! Lyssna! Här. Här var solen för några minuter sen.

För ingen av dem kan känna den värme som lagrats i väggen.

Utan titel (men solen skiner)

ett ögonblicks sol fick honom att glömma

var han stod

  och varför han stod

      där han stod

hörde inte det hastiga tickandet

då det slog om till grönt

Sanning och konsekvens

En gång tog jag mig till Vasaparken i Stockholm, jag hade tänk på den länge, jag hade aldrig varit där. Det här var någon gång efter 2007, året då parken belönades med ett fint pris. Och jag hade sett bilder, professionella foton på böljande landskap och obegränsade ytor.

Dagen var solig och kanske var vädret det enda som riktigt stämde överens med bilderna jag sett. Den skala jag förväntat mig, upplyftheten, infann sig inte. Lite besviken slog jag mig ner på en kulle. Jag stötte händerna mot det röda, och kände. Oj. Här var det mjukt tänkte händerna och trevade vidare, drog resten av kroppen med sig. Ja, hela kroppen rullade med nerför kullen. Där låg jag utfläkt med hela himlen ovanför. Wow!

Sen testade jag studsmattorna.

Lurad på konfekten

Du surfar runt på nätet och blir tipsad om en konstutställning, du klickar dig enkelt vidare till konstnärens hemsida, du läser om konstnären, om hans intentioner och hur du ska tolka verken, du tittar på de videoverk som ligger ute. Du får allt serverat och känner dig nöjd, ruskigt nöjd, utan att ha lämnat rummet (eller stolen för den delen) har du tillgodogjort dig inte bara utställningen utan massor av extramaterial som troligen inte varit tillgängligt på konsthallen. Du tänker att du inte längre behöver gå till konsthallen, du har ju redan sett allt, så du ger tummen upp och loggar ut.

Sch...

 

Jonas Lundberg har inte ljudsatt sina videokonstverk i utställningen Hall of Mirrors, hans argument är att han inte vill lägga till de känslor som musiken skapar, att de rörliga bilderna ska tala för sig själva, och att tystnaden tillåter dem att göra detta.

Jag häpnar lite, för i de mörka rummen på konsthallen är just tystnaden påtagligt, men det är en tystnad som lyfter fram rummets ljud, ventilationen och våra egna rörelser, en tystnad som tystar ner sina besökare, som i en gotländsk medeltidskyrka eller i Asplunds bibliotek i Stockholm.

Tystnaden är inte en avsaknad av ljud utan en ljudupplevelse i sig. Det är en skillnad på att vara döv och att inte ha några ljud att lyssna till. Kanske skulle upplevelsen blivit en annan om vi inför utställningen fått ta på oss hörselkåpor, att trycket över öronen skulle lura kroppen, få den att spekulera i huruvida det kanske fanns ljud till dessa bilder och i så fall vad dessa ljud skulle vara för något.

Skynda kom och se!

Om tid, om rum, om objekt, om mänsklig frånvaro, om minne. Eller kanske något helt annat. Men skynda kom och se!

Jonas Dahlbergs utställning Hall of Mirrors visas på Göteborgs Konsthall fram till 6 januari 2013. Det återkommande inslaget i Dahlbergs konst ”är undersökningen av rummets psykologiska och maktrelaterade aspekter” (ur konsthallens egna utställningsmaterial).

Stöttepelare del 2

Det är mitten av 60-talet och 18-åriga Temple Grandin bygger en krammaskin åt sig själv - inspirerad av de anordningar som lugnar boskap inför veterinärbesök. Temple lever med utpräglad autism och lider av häftiga panikanfall, hon klarar inte av mänsklig beröring. Men krammaskinen hjälper, den trycker mot hennes kropp, gör henne lugn, det är hon som bestämmer, hon som har kontrollen.

Att beröring påverkar oss är det nog få, om ens någon, som inte håller med om. Jag tänker på den tyske kejsaren Fredrik II’s experiment på spädbarn som efter en tid utan mänsklig beröring avled, en skrämmande men tydlig insikt i våra kroppars behov.

Jag har ju tidigare funderat kring pelares stöttande egenskaper. Och kanske är det så att oxytocinet, det lugnande hormonet som bildas vid fysisk beröring, inte skiljer levande människor från död materia. Eller åtminstone att det låter sig luras ett litet tag.

Temple Grandin är professor i husdjursvetenskap vid Colorado State University. Hon föreläser även om autism, bl.a. här.

 

Säg har vi setts förut?

säg har vi setts förut?

för jag känner igen

känner rätt ut

(eller snarare särskilt där)

i fingertopparna handflatan

jo, men visst måste det vara så

vi har setts förut

Rätten att dingla

Jag kan inte släppa tanken på gungan, vad det är som är så oerhört upplyftande med att gunga. Barnen väljer demonstrativt bort sandlådan om det bara är någon som är villig att ge dem fart. Sen, när man efter lång tids övande äntligen fått in snitsen själv och inte längre behöver någon som puttar på får man för sig att det nog inte är riktigt okej att gunga, och hoppar av.

Jag tänker att det är något med friheten och lättheten som gör gungandet så härligt. På samma sätt som det är rent underbart att slänga benen över en kant och låta dem dingla, en kombination av fötternas frihet och tryggheten som en upphöjd position ger en – möjligheten att blicka ut över tillvaron. Men att dingla med benen är inte alla förunnat, att dingla med benen kräver inte bara en viss typ av normbrytande men även en viss typ av platser, för å ena sidan ska man komma tillräckligt högt upp för att inte nå ner till marken och å andra sidan ska platsen inte vara allt för högt upp – för då når man ju inte att komma upp överhuvudtaget.

Nej, tänk att ha rätten (och möjligheten) att dingla med benen. Det skulle vara fint.