En gång tog jag mig till
Vasaparken i Stockholm, jag hade tänk på den länge, jag hade aldrig varit där. Det
här var någon gång efter 2007, året då parken belönades med ett fint pris. Och
jag hade sett bilder, professionella foton på böljande landskap och obegränsade
ytor.
Dagen var solig och kanske var
vädret det enda som riktigt stämde överens med bilderna jag sett. Den skala jag
förväntat mig, upplyftheten, infann sig inte. Lite besviken slog jag mig ner
på en kulle. Jag stötte händerna mot det röda, och kände. Oj. Här var det mjukt
tänkte händerna och trevade vidare, drog resten av kroppen med sig. Ja, hela
kroppen rullade med nerför kullen. Där låg jag utfläkt med hela himlen ovanför.
Wow!
Sen testade jag studsmattorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar