Rätten att dingla

Jag kan inte släppa tanken på gungan, vad det är som är så oerhört upplyftande med att gunga. Barnen väljer demonstrativt bort sandlådan om det bara är någon som är villig att ge dem fart. Sen, när man efter lång tids övande äntligen fått in snitsen själv och inte längre behöver någon som puttar på får man för sig att det nog inte är riktigt okej att gunga, och hoppar av.

Jag tänker att det är något med friheten och lättheten som gör gungandet så härligt. På samma sätt som det är rent underbart att slänga benen över en kant och låta dem dingla, en kombination av fötternas frihet och tryggheten som en upphöjd position ger en – möjligheten att blicka ut över tillvaron. Men att dingla med benen är inte alla förunnat, att dingla med benen kräver inte bara en viss typ av normbrytande men även en viss typ av platser, för å ena sidan ska man komma tillräckligt högt upp för att inte nå ner till marken och å andra sidan ska platsen inte vara allt för högt upp – för då når man ju inte att komma upp överhuvudtaget.

Nej, tänk att ha rätten (och möjligheten) att dingla med benen. Det skulle vara fint.