Jonas Lundberg har inte ljudsatt
sina videokonstverk i utställningen Hall of Mirrors, hans argument är att han inte vill lägga till de känslor som musiken
skapar, att de rörliga bilderna ska tala för sig själva, och att tystnaden
tillåter dem att göra detta.
Jag häpnar lite, för i de mörka rummen
på konsthallen är just tystnaden påtagligt, men det är en tystnad som lyfter
fram rummets ljud, ventilationen och våra egna rörelser, en tystnad som tystar
ner sina besökare, som i en gotländsk medeltidskyrka eller i Asplunds bibliotek
i Stockholm.
Tystnaden är inte en avsaknad av
ljud utan en ljudupplevelse i sig. Det är en skillnad på att vara döv och att
inte ha några ljud att lyssna till. Kanske skulle upplevelsen blivit en annan
om vi inför utställningen fått ta på oss hörselkåpor, att trycket över öronen
skulle lura kroppen, få den att spekulera i huruvida det kanske fanns ljud till dessa bilder och i så fall vad dessa ljud
skulle vara för något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar