Jag vill stänga av ljudet när det
börjar bli allt för skrämmande, men ljudet från mina egna andetag, hjärtslag,
för dessa finns ingen avstängningsknapp. En enkel bild, med mig utanför, inte
bara utanför rummet utan även utanför tiden. Det är Tyskland år 1940
och Hitlers rikskansli sträcker sig ännu längs Vossstraße i Berlin. Vägen fram
till rikskanslern är lång, samtidigt som den är allt för kort, för kort för att
vändas på.
Jag leder mig själv genom en
skuggvärld av rum, försöker att återskapa det som inte går att röra
vid. Men mina ögon står inte ensamma i sökandet, plötsligt framkallar synen av de
släta ytorna ett intensivt bläddrande i kroppens kartotek över minnen och
upplevelser, situation efter situation återupplevs så att jag känner marmorn
under fingrarna, vet hur mina stegs ekon blir förvirrade fångar som förtvivlat
springer mellan väggarna. Jag känner nackhåren resas – jag står utanför bilden,
men anar ändå de stumma fönstrens iakttagande, att synas men att själv inte kunna se.
Ja, jag vill stänga av ljudet,
men för det egna kan öronen inte blunda. Istället slår jag ihop boken.
Hitlers rikskansli i Berlin, även kallat ”Nya
rikskansliet”, ritades
av Albert Speer och upprättades 1938 som en maktsymbol för det nya Tyskland.
Den väg som ledde från entrén till Hitlers arbetsrum utformades medvetet för
att få besökarna (bland annat utländska diplomater) att känna sig obekväma och
osäkra inför mötet med führern. Rikskansliet överlevde visserligen andra världskrigets
flyganfall men jämnades senare till marken av den ryska ockupationsmakten.
Det som återstår är de foton som återfinns i tyska Bundesarchiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar