Ett slags slut

- Sluta när du är på topp! ropade han innan han hoppade på tåget.

På topp? Sluta? Redan?

Suck.

Men. Egentligen. Jag tänker på de schweiziska alperna. På att det finns så många toppar att gå uppför.

Och nerför.

Och vidare.

Anonyma Arkitekter

Så jag erkänner.

- Hej, jag heter Arkitekt.

- Hej Arkitekt.

- Och jag är aldrig objektiv.

- Berätta mer.

- Allt jag gör utgår ifrån mig själv. Min kultur. Min kropp. Mitt språk. Och mina erfarenheter.

- Det är okej. Ett erkännande är första steget.

- Dessutom är jag bildberoende.

(Applåder)

Externa superkrafter

Jag är på väg ut. Ja, igen. Jag byltar på mig, lager på lager tills jag står otymplig som en treåring. Mössa, vantar, halsduk, dubbla byxor, tredubbla tröjor. Jag är beredd och öppnar dörren.

Efter en stund gör minusgraderna sig påminda ändå, de har grävt sig igenom handskarnas lager och satt sig att tugga på mina fingertoppar. Jag tänker att det här aldrig hade hänt om människorna inte, en gång för längesen, fått för sig att lämna den afrikanska kontinenten. Jag tänker att min kropp, naken, skulle haverera bara i åsynen av snön. Nej, människans kropp är sannerligen förunderlig, mer eller mindre oduglig på det mesta i jämförelse med naturens elitorganismer men ändå enastående. Vi har en hjärna som skulle få guldfiskar att bli gröna av avund (det vill säga om deras hjärna hade haft kapacitet för denna avundsjuka). Så skapar vi våra egna externa superkrafter som får oss att flyga, kasta eld och förflytta berg. Eller bara hålla värmen.

Om än lite otympligt.

Åtminstone ett litet tag.

Den senaste genvägen

En väns favoritvägar är de landsvägar där gräset växer fritt och vilt i mitten, sådana vägar där bilars tunga hjul pressat jorden tät och sval mot fötterna.

Det finns så många olika slags vägar att ta mellan ett här och ett där. Det finns smala vägar, breda vägar, soliga vägar, och skuggiga, det finns vägar som tycks leda till en punkt B men som visar sig leda en runt i cirklar. Vissa vägar slingrar sig medan andra är nästintill fågelvägar. Det finns genvägar. Och senvägar. Ofta är den genaste vägen tydlig och klar – här är jag, rak och effektiv, hela vägen fram, det är mig du ska gå. Strålande.

En promenad

Jag tar en promenad, det finns en plats jag velat se så jag letar fram kartan och krånglar mig fram till rätt adress, tittar upp och ner och åt sidorna. Är det så här det ser ut? Jaha, snön har försvunnit och solen skiner. Men det är inget som känns. Jag blir rätt snabbt nöjd med min lilla utforskning och bestämmer mig för att testa mig fram på en annan gata. Men då händer det.

Internetuppkopplingen bryts och jag kastas tillbaka in i mitt sovrum.

 

 

Änglar

Snön är här. Den ligger lätt och luftig mot marken, fotstegen går kors och tvärs, ingen kan gömma sig, alla har lämnat spår efter sig i snön. Det är en glädje att slänga sig mot marken, vifta med armar och ben. Sedan bara ligga stilla ett tag. Den här graffitin kan ingen åtala mig för.

Snön fortsätter segla ner, och jag tänker att det går så mycket bättre att göra änglar i snön än i grus. Jag har testat, grusänglar är knepiga, de vill sig inte riktigt. Dessutom finns de inte med i Svenska Akademins Ordlista.

Så då finns de väl inte.

Att inte låta bli (att låta)

Vad är väl en gångtunnel? Den kan ju vara fruktansvärt tråkig, och dötrist, och tråkig igen.

Ja.

Och så alldeles, alldeles underbar.

 

På bredden och höjden

Människan har en förkärlek för standardmått, för ideala människor – tänk vad lätt det skulle vara om så var fallet! Arkitekten Le Corbusier ritade sin egen mall - ”Le Modulor”. Men Le Corbusier hade hört att medellängden för män ökat de senaste åren och i oro för att hans byggnader skulle bli för trånga för framtidens människor bestämde han sig för att ge sin modul samma kroppslängd som en brittisk konstapel vars kroppslängd var avsevärt större än den gemene fransmannens. Han var nog rätt nöjd med sin fina framförhållning, snart skulle fransmännen växa ikapp och passa perfekt i den stöpta formen!

En annan som använde sig av standardmått var den svenske arkitekten Hugo Zettervall, men till skillnad från Le Corbusier tycktes han inte känna av förändringens vindar. Då Zettervall ritade Oscar Fredriks kyrka i Göteborg räknade han på antalet kyrkobesökare och behovet av sittplatser (i bänkmeter), ett visst mått för herrarna och ett annat för damerna – ett betydligt bredare, så att alla kjolarna fick plats.

Det får mig att fundera. Det har nog faktiskt blivit lite trängre på bussen.

 

”Le Modulor” utformades 1948 och fick kroppslängden 183 cm. Medellängden för 21-åriga svenska män var år 2004 180 cm. Tornet på Oscar Fredriks kyrka i Göteborg är 60 meter högt.

 

I skuggan av en bild

Jag vill stänga av ljudet när det börjar bli allt för skrämmande, men ljudet från mina egna andetag, hjärtslag, för dessa finns ingen avstängningsknapp. En enkel bild, med mig utanför, inte bara utanför rummet utan även utanför tiden. Det är Tyskland år 1940 och Hitlers rikskansli sträcker sig ännu längs Vossstraße i Berlin. Vägen fram till rikskanslern är lång, samtidigt som den är allt för kort, för kort för att vändas på.

Jag leder mig själv genom en skuggvärld av rum, försöker att återskapa det som inte går att röra vid. Men mina ögon står inte ensamma i sökandet, plötsligt framkallar synen av de släta ytorna ett intensivt bläddrande i kroppens kartotek över minnen och upplevelser, situation efter situation återupplevs så att jag känner marmorn under fingrarna, vet hur mina stegs ekon blir förvirrade fångar som förtvivlat springer mellan väggarna. Jag känner nackhåren resas – jag står utanför bilden, men anar ändå de stumma fönstrens iakttagande, att synas men att själv inte kunna se.  

Ja, jag vill stänga av ljudet, men för det egna kan öronen inte blunda. Istället slår jag ihop boken.

Hitlers rikskansli i Berlin, även kallat ”Nya rikskansliet”, ritades av Albert Speer och upprättades 1938 som en maktsymbol för det nya Tyskland. Den väg som ledde från entrén till Hitlers arbetsrum utformades medvetet för att få besökarna (bland annat utländska diplomater) att känna sig obekväma och osäkra inför mötet med führern. Rikskansliet överlevde visserligen andra världskrigets flyganfall men jämnades senare till marken av den ryska ockupationsmakten. Det som återstår är de foton som återfinns i tyska Bundesarchiv.

Helt uppåt väggarna

Homo ludens

Leken är fri.

Leken är en värld i världen, i här&nuet.

I leken är allt möjligt.

Det finns de som menar att det är leken som tagit oss in i civilisationen, in i det samhälle vi nu lever i. Det är sant.

Leken som alltid tyckts mig så oskyldig.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Begreppet Homo ludens (den lekande människan), myntades av den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872-1945). Enligt Huizinga är leken ett grundläggande element för formandet av den mänskliga kulturen.

Borgmästarsten

Den som (inte) söker

Det var inte meningen, men benen drog uppför backen, knappast en genväg. Och så; en utsikt, en vy, ett objekt för kameran. Men det var något som stod i vägen för kameran, något annat som krävde min uppmärksamhet och lockade med sin närhet – till skillnad mot kyrktornen och skraporna hade jag ju här något inom räckhåll, något att dra händerna över.

I kontakten mellan det rostiga och min hud vibrerar det till i gommen, jag minns plötsligt hur det smakar, ja, det rostiga. Jag pillar loss en brunröd flaga, men jag kan inte minnas när det senast var jag fick för mig att slicka på ett rostigt maskpiskarställ. Det måste varit längesen.

Arkitekturens mockasiner

Pocahontas kunde se saker i världen som John Smith aldrig tänkt på, trots att han rest mellan kontinenterna och sett så många olika platser. Han, som borde upplevt så mycket, sett så vitt skilda situationer och civilisationer saknade ändå något som denna indianprinsessas hela existens kretsade kring - en omedveten men självklar inlevelseförmåga. Inte bara till människor utan även till djur, växter, ja, till och med stenar.

Ett känt indianskt talesätt säger att för att förstå en annan människa behöver du gå i hennes mockasiner. I romanen To Kill a Mockingbird gör Harper Lee en egen tolkning som lyckas krypa ännu närmare, ännu djupare:
 

"You never really know a man until you understand things from his point of view, until you climb into his skin and walk around in it" 

Pocahontas (vars namn betyder ”hon som är lekfull”) levde under 1600-talet och var dotter till en indianhövding av stammen Powahan. Hon hade stort inflytande över sin far och räddade på så sätt den engelske kaptenen John Smiths liv. 1995 skapade Disney en film baserad på Pocahontas möte med John Smith.

“To Kill a Mockingbird” skrevs 1960 av den amerikanska författaren Harper Lee. Romanen handlar om Scout, dotter till en advokat. I berättelsen försvarar fadern, trots omgivningens ogillande, en svart man som åtalats för en våldtäkt på en vit kvinna. Boken utkom på svenska med titeln ”Dödssynden” samma år som originalet och belönades med Pulitzerpriset året därefter.

Ett minne

Jag minns pelarna vid Börshuset. Självklart har jag mätt deras omkrets med min egen famn. Och jag har knackat på deras släta yta, just som vår lärare en gång bad oss göra. Jag minns ljudet och vibrationerna som slussades in genom knogarna i varje slag. Hur den rörelsen, det korta mötet mellan kroppen och det till synes stumma, avslöjade en hemlighet.

En kunskap som stannade kvar, när allt annat föll i glömska.

 

Vänta ett tag

Det har nog aldrig hänt att jag, när jag tagit mig någonstans gående, drabbats av förseningar på grund av signalfel, punktering, bensinstopp, köbildning, driftkomplikation, trasig biljettautomat eller inställt fordon.

Nej, det har nog aldrig hänt.

Och regnet

Ögon i nacken

Människan är ett däggdjur på två ben med fullt fokus på det som är framför henne. Ögon, öron, näsa och mun är alla mer eller mindre riktade framåt - vi har inga ögon i nacken. Däremot har människan en kropp som kan vridas, böjas och sträckas och på så sätt kan vi rikta våra sensoriska ingångar mot alla möjliga håll. Och så har vi ju huden.

Huden täcker hela kroppen, utan fokus på vare sig det som är framför kroppen eller bakom kroppen, den rapporterar både om den bitande vinden mot dina kinder och om den varma strålningen från fasaden du lutar dig mot. Huden har fördelat ut sina kluster av känslighet - några är samlade ute i fingertopparna, andra nere i fotsulorna och en tredje grupp har lagt sig skavfötters med håren uppe i nacken. Huden är våra ögon i nacken.

Distansstudier

Syn, hörsel, känsel, smak, lukt. Fem sinnen.

Om vi väljer att förklara det enkelt.

Syn och hörsel kan uppfatta saker på avstånd. Vi kan uppfatta en människa som befinner sig 100 meter ifrån oss och höra flygplansmotorer på ännu längre avstånd. Känsel, smak, lukt uppfattar det som är nära, det som är i direkt kontakt med kroppen.

Om vi väljer att förklara det enkelt.

Men, egentligen. Solens strålar har sin källa i en stjärna som ligger i genomsnitt 149 600 000 km från jorden (för ett tidsfixerat släkte som dagens människa motsvarar det 8 minuters färdväg i ljusets hastighet eller 3 415 års vandrande i 5 km/tim utan paus) och nog känner väl huden, känseln, av dessa strålar ändå? Och visst känner huden av temperaturförändringarna och de kyliga vindarna med ursprung i Västerhavet eller i det ryska inlandet? Liksom vibrationerna av trafiken på andra sidan bullerplanket?

(Aj då.)

Om du måste välja

Om du var tvungen att välja mellan att vara blind och att vara döv – vad skulle ditt svar bli? Hur länge skulle du behöva fundera?

Kanske har du redan ställt dig frågan flera gånger, kanske har ditt svar skiftat. Att leka med tanken om en förlorad syn eller en förlorad hörsel är ett sätt att undersöka och fantisera över den egna existensen – vad vore tillvaron utan ljuden och musiken, vad vore tillvaron utan färgerna och de lekande solkatterna?

Fråga mig, och jag ska kasta en tärning, jämnt antal prickar berövar mig mina ögon, udda antal, mina öron. Sen ska jag gå vidare, kanske med trevande händer. Hur som, så kommer jag att veta att varken synen eller hörsel kan berätta för mig att:

- Se! Lyssna! Här. Här var solen för några minuter sen.

För ingen av dem kan känna den värme som lagrats i väggen.

Utan titel (men solen skiner)

ett ögonblicks sol fick honom att glömma

var han stod

  och varför han stod

      där han stod

hörde inte det hastiga tickandet

då det slog om till grönt

Sanning och konsekvens

En gång tog jag mig till Vasaparken i Stockholm, jag hade tänk på den länge, jag hade aldrig varit där. Det här var någon gång efter 2007, året då parken belönades med ett fint pris. Och jag hade sett bilder, professionella foton på böljande landskap och obegränsade ytor.

Dagen var solig och kanske var vädret det enda som riktigt stämde överens med bilderna jag sett. Den skala jag förväntat mig, upplyftheten, infann sig inte. Lite besviken slog jag mig ner på en kulle. Jag stötte händerna mot det röda, och kände. Oj. Här var det mjukt tänkte händerna och trevade vidare, drog resten av kroppen med sig. Ja, hela kroppen rullade med nerför kullen. Där låg jag utfläkt med hela himlen ovanför. Wow!

Sen testade jag studsmattorna.

Lurad på konfekten

Du surfar runt på nätet och blir tipsad om en konstutställning, du klickar dig enkelt vidare till konstnärens hemsida, du läser om konstnären, om hans intentioner och hur du ska tolka verken, du tittar på de videoverk som ligger ute. Du får allt serverat och känner dig nöjd, ruskigt nöjd, utan att ha lämnat rummet (eller stolen för den delen) har du tillgodogjort dig inte bara utställningen utan massor av extramaterial som troligen inte varit tillgängligt på konsthallen. Du tänker att du inte längre behöver gå till konsthallen, du har ju redan sett allt, så du ger tummen upp och loggar ut.

Sch...

 

Jonas Lundberg har inte ljudsatt sina videokonstverk i utställningen Hall of Mirrors, hans argument är att han inte vill lägga till de känslor som musiken skapar, att de rörliga bilderna ska tala för sig själva, och att tystnaden tillåter dem att göra detta.

Jag häpnar lite, för i de mörka rummen på konsthallen är just tystnaden påtagligt, men det är en tystnad som lyfter fram rummets ljud, ventilationen och våra egna rörelser, en tystnad som tystar ner sina besökare, som i en gotländsk medeltidskyrka eller i Asplunds bibliotek i Stockholm.

Tystnaden är inte en avsaknad av ljud utan en ljudupplevelse i sig. Det är en skillnad på att vara döv och att inte ha några ljud att lyssna till. Kanske skulle upplevelsen blivit en annan om vi inför utställningen fått ta på oss hörselkåpor, att trycket över öronen skulle lura kroppen, få den att spekulera i huruvida det kanske fanns ljud till dessa bilder och i så fall vad dessa ljud skulle vara för något.

Skynda kom och se!

Om tid, om rum, om objekt, om mänsklig frånvaro, om minne. Eller kanske något helt annat. Men skynda kom och se!

Jonas Dahlbergs utställning Hall of Mirrors visas på Göteborgs Konsthall fram till 6 januari 2013. Det återkommande inslaget i Dahlbergs konst ”är undersökningen av rummets psykologiska och maktrelaterade aspekter” (ur konsthallens egna utställningsmaterial).

Stöttepelare del 2

Det är mitten av 60-talet och 18-åriga Temple Grandin bygger en krammaskin åt sig själv - inspirerad av de anordningar som lugnar boskap inför veterinärbesök. Temple lever med utpräglad autism och lider av häftiga panikanfall, hon klarar inte av mänsklig beröring. Men krammaskinen hjälper, den trycker mot hennes kropp, gör henne lugn, det är hon som bestämmer, hon som har kontrollen.

Att beröring påverkar oss är det nog få, om ens någon, som inte håller med om. Jag tänker på den tyske kejsaren Fredrik II’s experiment på spädbarn som efter en tid utan mänsklig beröring avled, en skrämmande men tydlig insikt i våra kroppars behov.

Jag har ju tidigare funderat kring pelares stöttande egenskaper. Och kanske är det så att oxytocinet, det lugnande hormonet som bildas vid fysisk beröring, inte skiljer levande människor från död materia. Eller åtminstone att det låter sig luras ett litet tag.

Temple Grandin är professor i husdjursvetenskap vid Colorado State University. Hon föreläser även om autism, bl.a. här.

 

Säg har vi setts förut?

säg har vi setts förut?

för jag känner igen

känner rätt ut

(eller snarare särskilt där)

i fingertopparna handflatan

jo, men visst måste det vara så

vi har setts förut

Rätten att dingla

Jag kan inte släppa tanken på gungan, vad det är som är så oerhört upplyftande med att gunga. Barnen väljer demonstrativt bort sandlådan om det bara är någon som är villig att ge dem fart. Sen, när man efter lång tids övande äntligen fått in snitsen själv och inte längre behöver någon som puttar på får man för sig att det nog inte är riktigt okej att gunga, och hoppar av.

Jag tänker att det är något med friheten och lättheten som gör gungandet så härligt. På samma sätt som det är rent underbart att slänga benen över en kant och låta dem dingla, en kombination av fötternas frihet och tryggheten som en upphöjd position ger en – möjligheten att blicka ut över tillvaron. Men att dingla med benen är inte alla förunnat, att dingla med benen kräver inte bara en viss typ av normbrytande men även en viss typ av platser, för å ena sidan ska man komma tillräckligt högt upp för att inte nå ner till marken och å andra sidan ska platsen inte vara allt för högt upp – för då når man ju inte att komma upp överhuvudtaget.

Nej, tänk att ha rätten (och möjligheten) att dingla med benen. Det skulle vara fint.

Utrotning pågår

I sin bok Wanderlust skriver Rebecca Solnit att gåendet är på utdöende, snart endast ett minne blott. Undanträngd av jakten på tid, av teknikens framfart och det växande avståndet mellan våra kroppar och vår tillvaro har gåendet snart förpassats till sälla jaktmarker där det får gå runt bland dinosaurier, dronter och högar av tjock-TV.

Gåendet har ändå kämpat på ett bra tag, vissa påstår att vårt släkte strosat runt på två ben i närmare sju miljoner år (!) och det tycks ju ha fungerat rätt bra fram till nu. Så varför förkasta något som haft så många år på sig att utvecklas och förfinas? Dessutom är det något i gåendet som lik en katalysator sätter igång tankar och idéer, petar fram dem ur medvetenhetens mörka vrår och snårskogar. Tar vi död på gåendet, så dödas även detta.  

Ett recept mot ovanstående hot finner du här.

Fram-och-tillbakande

Jag läser att det är farligt för hälsan att pendla. Jag smakar på ordet. Pendla. Jag tänker på lekplatsens gungor och på hur jag och E gungade tvilling. Känslan av frihet, hur kroppens rörelseenergi och rytmer genererades vidare in i gungan och höjde oss över världen. Självklart är det inte gungor som avses i artikeln, utan jobbpendlandet. Att det leder till stress och fråntar oss tid som vi istället kunde använda till att röra på oss eller umgås med våra vänner och familj.

Det är lite märkligt hur pendlandet mäts i tid, och inte i sträckor, allt snabbare fordon har distanserat oss från de egentliga sträckorna, hastigheterna har skurit av kontakten mellan våra kroppar och omvärlden. Två timmars pendlande avser här en betydligt längre väg än den mil fötterna klarar av på samma tid. Jag tänker att det inte är själva fram-och-tillbakandet i pendlandet som är av ondo, utan hur vi utför detta fram-och-tillbakande. Tänk om vi kunde promenera till arbetet på en timme, då skulle vi ju inte behöva tänka på att avvara tid för träning, och om vi har tur kunde vi hitta någon att umgås med längs vägen!

Att världen ser ut som den gör idag behöver ju inte betyda att den behöver se likadan ut imorgon. Men nog kan det vara en bra början att inte glömma våra kroppar och de förmågor de ändå har när vi planerar (och fantiserar) för framtiden.

Att vara - ett träd

att se en Människa

dansa

det fortplantar sig

in i den egna kroppen

en Människa

liksom jag

att se ett Träd

dansa vaja böja sig för vinden

det fortplantar sig

i den egna kroppen

ett Träd

liksom jag

5 km/h-arkitektur

De hade fel

Oavsett om det är Goethe eller filosofen Friedrich Schiller som står bakom uttrycket att ”Arkitektur är frusen musik” måste jag protestera mot dess innehåll. De kunde inte ha mer fel! Arkitektur är allt annat än frusen, arkitektur är en ständig rörelse av kroppar i möte med omvärlden.

Men vi kan använda musiken som en god jämförelse. Alla som tränat på gym eller bara pluggat in hörlurarna under springturen vet vilken kraft musiken har. Den här makten hör samman med människan som musikalisk och rytmisk varelse. Våra kroppar lyssnar efter rytmer, vi har en förmåga att ta till oss takter och toner och införliva dem i våra muskler, vi kan enkelt falla i samma takt som den vi går bredvid. Den snabba musiken snabbar på andningen, den långsamma, harmoniska sänker vår puls, experimentmusiken kan få oss att fundera, eller ger oss huvudvärk.

Arkitekturen kan sägas fungera på samma sätt, vissa platser får oss att gå snabbare, vissa får oss att vilja stanna till, vissa platser vill få oss att skrika i eufori. Och ibland är platsen en klassisk konsert där du tyvärr hamnat bredvid en galning.

Med tics.

Den var vit

 

 

 

 

 

 

 

 

-          Vad ska du fota?

-          Jag ska fota väggen.

-          Men varför då?

-          Jag tycker den är vacker. (Den lockade mig. Den såg så mjuk ut och jag ville röra.)

 

En stunds tystnad.

 

-          Den är vit.

 

(Ja, det var den. 5-åringen hade rätt, och jag, jag hade fel, väggen var inte len, inte mjuk. Den rev.)

Bromssträcka Noll

Alla hastigheter innebär bromssträckor, att beräkna bromssträckor är i närheten av att förutse vädret – det är många faktorer som spelar in. Överlag blir bromssträckan längre när hastigheten är högre. Mer minns jag inte. Men jag minns en man som kom cyklandes och plötsligt bromsade in, på en raksträcka utan avfarter, utan något till synes särskilt. Mannen klev av cykeln, fällde ner stödet och tog några steg runt, så böjde han sig fram och luktade på en av de utslagna nyponrosorna. En bra stund. Parallellt med cykelbanan gick Den Stora Vägen, parallellt med mannen hundratals bilister som aldrig skulle stanna bilen för att lukta på en nyponros. Deras kroppars hastighet gjorde dem blinda för nyponrosorna, deras ögon hann aldrig uppfatta varken deras rosa lyster eller deras doft, humlesurret överröstades av bilstereon. Och även om de skulle uppfattat rosorna, vem stannar en bil på Den Stora Vägen för att lukta på blommor?

Men även att bromsa in en cykel vacklar på gränsen till vad jag gör. Då föredrar jag gåendet där bromssträckan sträcker sig till ett steg eller två, och där det är så lätt att backa med fötterna, så lätt att vända ett helt varv runt. Gåendet tillåter mig att enkelt kunna reagera på det där inne, på de tillfälliga impulserna. Som när man hittar ett hål och funderar på hur det känns att krypa ner i det.

”A city made for speed is made for success”

Det slog mig att arkitekten Le Corbusier kanske hade läst Michael Endes historia Momo och kampen om tiden. Att han blivit inspirerad av den imaginära Tidsstaden där människorna hastar fram för att spara tid när han själv skissade på sin stad La Ville radieuse (”Den framstående staden”). Men så kommer jag på att Momo gavs ut på franska först 1988, mer än 50 år efter Le Corbusiers idé.

Efter en förkastad teori, en stunds förvirring och en promenad börjar tankarna dock klarna. Jag vill inte anklaga Le Corbusier för något, och jag har inte säkrat några bevis. Men de grå herrarna, de som stjäl tiden från Momos vänner, är till utseendet slående lika Le Corbusier. Liksom Tidsstaden är slående lik La Ville radieuse…

Ur Momo och kampen om tiden, bilden är beskuren



La Ville radieuse



Rubrikens citat är en yttrande från Le Corbusier, hämtat ur boken ”Le Corbusier: The machine and the grand design” av Norma Evenson. Tankarna kring La Ville radieuse publicerades 1935.

Barnboken ”Momo och kampen om tiden” handlar om flickan Momo och hennes kamp mot ett gäng tidstjuvar. Boken är skriven av tysken Michael Ende 1973 och kom ut på svenska 1980.

Risk för eventuell förväxling av de två bilderna kan förekomma.