Havstulpaner har inga ben utan
sitter fast på samma sten hela livet, de är anpassade till det, och lever gott
därefter. Människokroppen däremot är mobil, vi har två ben och ett skelett som
utvecklats till en tillvaro i rörelse. Om en människa befinner sig stilla under
en längre tid, t.ex. hamnar i koma eller är ute på en rymdresa, påverkas
kroppen negativt, musklerna börjar förtvina och huden kan drabbas av trycksår.
Musklernas funktion är att vara i arbete. Om de hade fri vilja är det så de
vill leva. Det är ingen nyhet att människor mår bra av att röra på sig, att det
inte bara motverkar övervikt men även allehanda ”välfärdssjukdomar” såsom
cancer och hjärtproblem.
Men att röra på sig handlar inte
bara om att bibehålla, eller förbättra, muskelstyrka, det handlar inte bara om
att bränna kalorier eller att komma först i mål. Att röra på sig är att
upptäcka världen. När det lilla spädbarnet sprattlar så det står härliga till
är det inte bara för att bygga upp muskler att kunna krypa med, i det där
sprattlet döljer sig upptäckter i form av kroppens utsträckning och dess
förhållande till omvärlden. Och när det lite större barnet börjar kasta saker
på golvet eller mot väggen handlar det inte bara om ren trots utan om att
programmera motoriken och musklerna, är klossen tung behövs lite mer kraft och
ska den genom hela rummet får armen ta i ännu mer. Leken bygger grunden till
hur vi förstår världen, så länge barnet fortsätter leka fortsätter det att
upptäcka. Men någonstans förbyts lek mot allvar, och det är inte längre okej
att springa ut på ett torg i eufori över rummets storlek, inte längre okej att
klänga på staket bara för att. Och upptäckterna blir färre, kroppen får gå i
fred, behöver inte lära sig något nytt, allt görs i gammal vana.
Kanske kan vi lära oss av de som
ännu springer med uppsträckta armar, av de som kan förvandla skyddsräcken till
flygande drakar. Lära oss leka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar