Bara fötter

Att komma närmare staden, att utforska den, kräver en öppenhet. En öppenhet eftersom staden alltid funnits där, för att den blivit en vana. Det kräver en nyfikenhet och nya metoder. Jag har pratat om kroppen, skrivit om den, läst om den och avbildat den men inser att jag stått vid sidan om det jag hållit högst – den direkta upplevelsen, själva känslan i kroppen.

Jag är ett barfotabarn, jag slänger av mig strumpor och skor så fort det är okej, men i staden har jag aldrig gått utan dem. Men efter att ha strosat med nakna fötter i Slottsskogens gräs ville jag inte trä på mig sockorna igen, jorden var skönt sval mot mina fötter istället för isande kall som jag trott när jag kollat termometern på morgonen. Så jag packade ner skorna djupt i väskan och fortsatte ner genom staden. Jag gick barfota ner för Linnégatan, hoppade mellan kullerränder, borgmästarstenar och asfalt. Asfalten kändes som glödande kol mot mina fotsulor men Hagas mjuka kullerstenar tröstade huden mjuk igen och glasbitar vilade ofarliga nere i skarvarna, jag gick säkert. Jag levde i varje steg, i varje stöt mot gatan, som för en promenad blev den enda tillvaron. Mina steg blev kortare, jag smög på framfötterna. Solen värmde vägen trots höstens närvaro. Det var bara jag, bara staden, och bara fötter.