Eftertankar

Det regnar, det gör ofta det här. Jag älskar regn, eller egentligen är det inte själva regnet, utan vädret, jag älskar väderprognoser som slår fel, plötsliga skurar sådana dagar då inte ens den mest pessimistiska packat ner ett paraply. Men just regnet är så påtagligt, pressar sig in genom kläderna och in mot huden. Regnet frigör något inuti, jag har sett så många som sprungit genom regnet, för att undvika det men ändå med ett stort leende på läpparna, ett skratt i bröstet. Det finns liksom inte så mycket att göra åt saken. I regnet beskylls ingen för att vara tokig, regnet rår ingen för. Det oförutsedda, det osäkra drar ner oss på jorden, in i våra kroppar, påminner oss om allt vi inte kan styra. I regnet tappar staden greppet om sina invånare, dess regim faller med regndropparna och för en oöverskådlig tid gäller nya regler.

Så det regnar i staden, jag tar min vanliga väg, men stannar. När om inte nu, det regnar ju. Och jag kryper in, har alltid undrat vad man ser där inne. Inte särskilt mycket. Men det är lugnt, regnet har ju jagat bort de flesta från vägen utanför. Publiken är nästintill obefintlig. Och om någon kommer, om någon frågar, lutar sig fram. Ja, det regnar ju. Och jag har alltid undrat vad som finns inuti, är det inte det som är meningen? Men jag får ligga i fred, det bildas ingen ordnad kö utanför. Tänk så många gånger jag cyklat förbi, aldrig stannat, det blir lätt så på cykel, bromsa in, kliva av, ställa ifrån, det blir påtagligt arbetsamt, och ofta hinner inte tanken att kanske idag bli klar innan jag är långt förbi, för sen. Men befriad från ytterligheterna, med bara kroppen, benen blir det plötsligt lättare, jag går runt, kikar in, kravlar mig in.

Om det är så här det ska upplevas, varför står den här, denna kropp, vid cykelbanan, där farten är hög och tankarna inte hinner med? Kanske var formen tillräckligt märklig, och om människor skulle börja krypa in, vuxna dessutom, det skulle bli alltför märkligt. Bäst då att ställa den så att den kan ses. Ses men sällan röras.