På vägen till skolan bestämmer jag mig för att räkna sladdar, de tunna, ofta vita, som hänger och slänger runt halsarna på folk, men jag tappar räkningen, de blir för många. Jag har faktiskt tänkt på det ett tag, hur vi med digitaliseringen främjat oss från kroppen, distanserar oss från det köttsliga.
Ja, jag tycker att det finns ett hot i vårt behov och beroende av ny teknik (internet, mobiler, iPads…), vi är ständigt uppkopplade, men samtidigt frånkopplade vår direkta omgivning, och dessutom aldrig riktigt avkopplade. I vardagen har vi samlat allt i vår smarta mobil, den säger till oss hur mycket klockan är, när bussen kommer, och om vädret kommer vara bättre eller sämre när vi ska ta oss hem från jobbet senare under dagen. Vi behöver inte fråga någon främling, vi behöver inte se på någon annan. Det är bubblor, vi är bubblor som svävar runt, en bit över marken så att den inte riktigt känns.
Vad om, ja tänk om, stadsrummet kunde spräcka de bubblorna, som utslängda spanska ryttare (men inte lika smärtsamma), ja, vad skulle sägas om lite arkipunktur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar