Att vara van likställs ibland med
att vara skicklig, erfaren, ”hon är van, hon vet hur man gör”, att vara van är
att ha gjort saker gång efter annan, upprepat en rörelse, en metod tills den
sitter i ryggmärgen och den medvetna tanken inte längre är nödvändig. Något
blir rutin. Och rutin är något bra, den upprepade erfarenheten något
eftersträvansvärt.
Vanans makt är stor och det är
svårt att bryta mönster, det är ju så enkelt, så effektivt, att alltid göra på
samma sätt, särskilt när tröttheten och stressen kryper och kliar på axlarna.
Vi fortsätter gå samma vägar utan att riktigt se dem, vi förväntar oss inte att
se något nytt och letar därför inte efter det, världen blir allt suddigare i
konturerna. Liksom barnet efter att ha kastat klossen i golvet ett otal gånger
lärt sig att saker faller nedåt, alltid. Fallet nedåt blir inte längre
intressant och klossen hamnar längst ner i leklådan. Vanans makt är farlig, den
hindrar oss från att hitta lösningar som fungerar i längden, vanans makt stryper
fantasin och kreativiteten och vi blir ovetandes fångar i tillvaron. Och vi
lunkar vidare eftersom vi inte far illa av det vi inte vet.
Men ibland händer saker, ibland utsätts vi för saker som får oss att haja till, tvivla på det vi ser. Såg jag verkligen rätt? Och av den osäkerheten, av det tvivlet tvinnas neuronerna i hjärnan samman, skapar länkar och bygger broar till tidigare oupptäckta, eller endast ignorerade, tankevärldar. Världar där vi hittar frågorna som vi aldrig tänkt på att ställa.
Och kanske några svar som vi aldrig letat efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar