Över stad/Under tystnad

Det är strax innan skymning, vi ses i ett område okänt för mig, vi springer över asfalten och hoppar över bänkar. Vi balanserar på murar, staket och byggvagnar, drar oss uppför väggar och kryper under byggställningar. Ganska snart, nästan genast, ångrar jag att jag tagit med kameran, den begränsar mig, jag blir en enarmad bandit, kan inte ta ut svängarna, ta i som jag vill. Ändå blir jag trött, jagar den knallgula kepsen, så långt sträcker sig medvetandet, till nästa hinder, nästa järnräcke, jag känner smaken av det genom fingrarna, hör dess ihålighet i tystnaden. Tystnaden är ett villkor, den blir en befrielse, en lättnad, vi landar mjukt på framfötterna och låter kroppen vara för sig, tala för sig. Vi hoppar ner för en mur, någon står över och det är okej, vi gör det vi vill, hoppar över eller springer runt. Jag balanserar lite extra på en gatukant. Så faller mörkret, vi tar oss igenom en träddunge, det är brant och mörkret drar ner farten men vi fortsätter, trevar oss fram med armar och ben, ute i gatljuset tar vi ut stegen igen.

Världen vänder sig för en stund ut och in, kroppens utsträckning i rummet blir tillvarons yttre gräns. Vid ett fåtal tillfällen spricker bubblan, en gång inser jag att vi krånglar oss igenom ett räcke vid ingången till en kvällsöppen mataffär, en annan att vi snurrar oss fram på fel sida om staketet utanför en pub. Men det är endast maskor i tidsväven.

Så tar det slut, vi är tillbaka där vi började, gatan ser annorlunda ut, som allt annat efter solens nedgång. Vi sträcker på oss. Ansikten sträcks ut i leenden. Jag tar cykeln hemåt, framlyset flackar, liksom min egen osäkerhet, var det höger här? Eller vänster? Men så kommer jag ut på den välkända cykelbanan, den som sitter i ryggraden, i vaderna. Jag ställer in autopiloten och låter benen dra, svetten kyler i armhålorna. Jag fortsätter i tystnaden, leendes.