De tysta makakerna

Jag kan undra var människor håller hus under vintern, hur staden kan bli så tom. Det är ju nästan så att man börjar tro att vissa går i dvala, inte bara mentalt, under de mörka månaderna. Oftast slår det mig när den första vårsolen kommer. Men hallå! Var kom allt folket ifrån! Är vi så här många i sena november också?

Till skillnad från hur vårens grönska fullkomligt exploderar från en dag till en annan kommer människorna ut på gatan pö om pö. Först kommer de som aldrig riktigt försvunnit, utan alltid varit där, de som inte skiljer på sommar och vinter. Sedan kommer de som längtat så och som trots vädrets ständiga växlingar välkomnar minsta lilla tecken på att solen är på väg. Det är dessa som får dras med en förkylning fram till maj. Och nu när det börjat röra på sig, när staden fått tillräckligt med statister, tillräckligt med innehåll, kommer resten (som troligen också får dras med en förkylning fram till maj). För människor drar människor, vi vill röra oss bland andra, för där det finns människor sker det saker, staden är gratis teater där vi både är aktörer och publik, i staden blir vi sedda, i staden får vi se. Vad skulle bilder från gatulivet på Manhattan eller i New Delhi vara utan massorna av folk? Ja, vi skulle knappast kalla det gatuliv.

Kropparna bidrar inte bara till stadens ljud och lukter, kropparna i sig blir objekt och former att förhålla sig till, något som skapar trygghet. Vi observerar varandra och kan läsa vår omgivning inte bara direkt genom vår egen kropp, utan även indirekt genom att iaktta andra, deras handlingar, kroppsspråk och ansiktsuttryck. Ju fler kroppar, ju fler ögon, som en flock makaker som ropar hysteriskt när en fiende smyger sig närmre bygger de mänskliga kropparna ett internt varningssystem i stadsrummet. Men till skillnad från makakerna som skriker oavsett om deras vänner visar sig medvetna om faran eller inte kan vi känna oss in i andras kroppar, följa deras rörelser och blickar, och bara om det verkligen behövs, ropa:

Spårvagn!