Att
allt utgår från kroppen kan låta som att det bara finns en, Kroppen med stort
K. Men alla som sprungit ute på stan eller var helst annars i bebodda trakter
vet att det inte riktigt stämmer. Här finns långa kroppar, korta kroppar, smala
kroppar, bleka kroppar, blinda kroppar, massa kroppar helt enkelt. Om vi vill
undersöka hur människor upplever arkitektur hur kan vi då veta att alla
upplever tillvaron på samma sätt när kropparna skiljer sig så mycket åt? Hur
kan vi veta hur en annan människa känner?
Jag känner min
egen kropp, åtminstone mer än vad jag känner någon annan kropp. Jag vet att
mjöl mot mina händers hud får mig att rysa och att jag helst sitter med ryggen
mot en vägg, för tryggheten den ger mig. Och jag vet att det finns personer som
säger samma sak, åtminstone om väggars trygghet. Hur som helst utgår jag från
mina egna upplevelser och kan förvånas när jag träffar på avvikelser hos andra.
Ett försök att
förstå andra individers upplevelser är att utsätta dem för olika situationer,
låt oss säga att vi sticker en nål i fingret på någon, personen ropar till och
drar åt sig fingret. Reaktionen återupprepas för varje person vi testar, saken
är klar, alla får ont, alla vill undvika smärtan. Men, säger testet egentligen
något om vad de känner? Jag påstår
att det snarare visar oss hur de reagerar.
Ont för mig behöver inte alls vara detsamma som det du kallar ont, att vi
reagerar på samma sätt kan snarare härledas till att vi tillhör samma kultur
och under vår uppväxt omedvetet lärt oss hur vi ska agera och reagera. Exempel
med smärta är enkla att ta till sig men ger svaga argument eftersom smärta är
starkt förknippat med överlevnad, något som sägs vara fast förankrat i
människans reptilhjärna, en instinkt som vi alla faktiskt delar.
Men låt oss då
tänka oss en annan situation, en enkel grusväg genom en park. Tre personer,
oberoende av varandra, tar sig genom parken via grusvägen, ingen kliver vid
sidan om, ingen sätter fötterna i gräset. Slutsats – ”människor föredrar att gå
på grusvägar!”. Eller vänta. Föredra
är ju en slags känsla, och eftersom jag påstått att känslor är starkt
individuella inget jag kan skriva i en generell slutsats. Slutsatsen är väl
snarare – ”finns det en väg genom en park använder sig människor av den”.
Skulle vi kunna nästla oss in innanför pannloben på våra tre försökskaniner
skulle vi kanske få tre olika svar på varför
de använt vägen. Martin har alltid bråttom och räknar med att anlagda vägar
alltid ger den kortaste sträckan mellan A och B, Peder är rädd om sina
mockaloafers och vill inte gå i vått gräs. Och Simon. Simon har helt enkelt
lärt sig, att finns det en väg ska man använda den, oavsett om gräset verkar
betydligt mjukare och mer inbjudande, men hur skulle det se ut? Gå i gräset när
det finns en väg?! Nej, bättre ta vägen.
Att inte kunna
projicera sina egna känslor på andra, att helt enkelt aldrig kunna veta eller
förstå hur någon annan känner skulle kunna vara ett argument för att helt
enkelt släppa idén om att undersöka hur arkitektur påverkar människor. Men om
vi låter tanken snurra ett varv till, varför
vill vi veta vad människor känner? Är det inte för att veta vad dessa känslor
leder till för reaktioner? Hur arkitektur regisserar deras rörelser? Och även
om vi inte kan greppa själva känslorna, kan vi ju greppa reaktionerna och på så
sätt, indirekt, använda oss av känslorna för att utforma arkitektur.
En sån lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar