På tåget mellan där och här läser jag, utanför rutan sveper landskapet förbi men det är mycket sällan jag ser upp för att betrakta det. Jag sitter kvar i mitt säte, stilla, men ändå i rörelse. Så inser jag plötsligt det komiska i situationen, boken jag har framför mig handlar om gåendet, vandrandet, och i kapitlet jag läser resonerar författaren kring just tågresan, och tiden. Rebecca Solnit berättar hur tågets ankomst i vårt samhälle blev starten på väg mot en ny tillvaro, en tillvaro som tar oss längre och längre bort från våra egna kroppar, där våra kroppar istället för att användas skickas runt i ett mekaniskt system likt kollin, och utan att det gjort våra liv enklare - istället för att spara tid genom att resorna går snabbare börjar vi resa längre och längre. Istället för i kilometer börjar vi mäta resorna i minuter.
I kupén känner jag inte dofterna
från beteshagarna som vi far förbi, jag känner inte av vinden eller regnet. Min
kropp och hud är skyddad och jag behöver aldrig stanna till för att vila,
eftersom min kropp inte utför något arbete, här finns ingen risk att upptäcka
något av omvärlden, det går alldeles för fort, och om något ändå skulle väcka
min uppmärksamhet finns det ingen möjlighet att stanna tåget, åtminstone ingen
enkel. Trots den påtagliga rörelsen framåt, rent fysiskt, hamnar kroppen i ett
vakuum, musklerna har gått in i viloläge, liksom hjärnan. Idéerna håller sig
borta, som om de glömt att lösa biljett. Och jag tänker på hur lätt de kan
komma annars, tankarna och idéerna, särskilt när jag är ute och cyklar, eller
simmar fram och tillbaka, men allra lättast, när jag är ute och går, som om de
ligger där i vägrenen. Och bara väntar på att plockas upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar