Blunda för att se



Jag påstår alltså att den värld vi byggt upp med hus och gator och torg är ett resultat av vår egen kropp. Arkitekturen bygger alltså på oss själva. Men relationen är inte så enkelriktad som det kan tyckas, man kan se det som en dialog mellan våra kroppar och arkitekturen, vi skapar något som i sin tur studsar tillbaka på oss och skapar något nytt. I stunden då vår studsboll av idéer träffar det vi betraktar händer något, bollen förändras och kommer tillbaka mot oss i en ny form.

I skapandet av arkitekturen är det visuella dominerande, vi ritar våra streck, skapar tredimensionella bilder i våra datorer och går runt i dessa virtuella världar, ändrar och filar tills vår artificiella lilla promenad känns fulländad. Ritningar skickas iväg, mark grävs upp och plötsligt är den där – det önskade rummet. Eller? I jämförelse med ritningarna ser allt korrekt ut, men det är något som inte stämmer. Plötsligt känner vi lukter som våra avatarer aldrig sagt någonting om, gatans våta asfalt som torkar upp i den låga höstsolen, varje steg är plötsligt så mycket mer än ett musklick framåt, markens hårdhet pulserar upp i våra vader, en plötslig vind letar sig in i våra nackar och får oss att rysa, i lä mot fasaden strålar kylan från tegelstenarna in genom jackan, blundades försöker vi ta en paus från tillvaron, vårt rum, men våra kroppar stänger inte av, vi hör kyrkklockorna från Tyska kyrkan och långt borta en ambulans. Det är ingen idé att blunda inser vi.

I vår upplevelse av arkitekturen, spelar så många fler aspekter in än vid skapandet av den. Långt innan vår tidräkning fastslog Aristoteles att människan hade fem sinnen; hörseln, känseln, synen, smaken och lukten. Det intressanta är hur synen så helt dominerat arkitekturen när t.ex. lukt- och smaksinnet anses vara de som ligger kvar starkast i våra minnen. På senare tid har forskare pratat om andra sinnen utöver nämnda fem som tar emot andra slags stimuli, bland dessa finns idén om att musklernas aktivitet, alltså själva rörelsen och förändringen av kroppens position i rummet är ytterligare ett sätt att uppleva omvärlden vilket verkligen är relevant när vi pratar om kroppens relation till staden (i vilken kroppar är i ständig rörelse).

Att vår upplevelse av arkitektur står på så många ben borde alltså betyda att vi vid skapandet av arkitektur åtminstone står kvar på våra egna två, väl förankrade och medvetna om människokroppens sinnen och reaktioner, och med öppna ögon.